Ungdomar från hela världen möttes i Venezuela

Tomas Nilsson besökte världsungdomsfestivalen i Caracas. Här ger han en personlig bild av Venezuelas politiska klimat

Jag sitter på planet över den blåa Atlanten och funderar på vad jag gett mig in på. Jag ska till Venezuela och medverka i den 16:e Ungdoms- och student festivalen. Jag som varken är student eller ungdom längre. Känner mig dock inte gammal och det finns mycket kvar för mig att lära, bl. a. spanska.

Helt plötsligt dyker en hög landmassa upp ur det platta havet. Det är Sydamerika som tornar upp sig. Synen är spektakulär och pulsen stiger. Planet ser ut att vara på väg att landa ute i havet, då jag bara kan se en bergvägg längs vattnet. Vi landar dock säkert på en liten halvö nedanför bergen. Jag som älskar berg tar genast Venezuela till mitt hjärta. Landskapet kring Caracas är fantastiskt och påminner ganska mycket om Alperna.

Första dagen i Venezuela består av ett lätt kaos, men jag är förberedd och har tagit på mig en avslappnad attityd om att allt löser sig. Det är en ren överlevnadsstrategi. Med en svensk ”Irriterad för att bussen är två minuter sen”-attityd skulle frustrationen nå oanade höjder. Det visar sig också att allt löser sig. Det gäller bara att veta vem man ska tala med. I mitt fall var det en ung grabb som inte hörde till den officiella organisationen som hjälpte mig att hitta rätt.

Välorganiserad som man inte är hade jag förstås glömt numret till min Venezuelakontakt hemma. Som tur är stötte jag på Klaus från Danmark och han tog med mig till våra kamrater, socialister som samarbetar internationellt genom nättidningen In Defence of Marxism.

Festivalen bars upp av en armé frivilliga ungdomar, främst studenter. Mycket humor, hjälpsamhet och stor nyfikenhet på de utländska besökarna, och det faktum att de bara sov fyra timmar per natt, gör att de får högsta betyg för sin insats. Det var framförallt med de frivilliga som man till en början fick bra kontakt. Ett flertal av dem pratade bra engelska. Man smittades av deras starka framtidstro och stolthet över sitt lands utveckling.

De största delegationerna kom från Venezuela (förstås), Kuba och Colombia, men även ett land som USA hade en stor delegation (ca 700 personer). Totalt var där ca 15000 delegater från hela världen. Från Sverige deltog ca 70 personer. Jag träffade många colombianer och för dem är utvecklingen i Venezuela viktig och inspirerande. De berättade att en Bolivarisk rörelse efter modell från Venezuela är under utveckling i Colombia. Svårigheterna att nå framgång i Colombia är dock mycket större än i Venezuela och flera av Colombias delegater sökte efter festivalen politisk asyl i Venezuela, p.g.a. att de hotats till livet i hemlandet.

Under festivalveckan var det framförallt arbete som gällde. Vi (festivaldeltagarna från de olika grupper i världen som Socialisten samverkar med) hade olika bokbord, där vi sålde litteratur och en del souvenirer. Försäljningen gick över förväntan, framförallt av marxistisk litteratur. Det viktigaste var dock att skapa kontakter bland framförallt vanliga venezolaner, men även festivalbesökare från hela världen. Jag försökte mig till och med på en politisk diskussion på tyska. Vårt internationella samarbete (vi kom från från minst nio länder) vågar jag påstå gjorde succé. Även våra möten där Alan Woods, redaktör för In Defence of Marxism, pratade var en framgång. Hans humoristiska, men skarpa tal fick stort bifall från vanliga venezolaner. Speciellt vid en paneldebatt med inbjudna kommunalpolitiker från Caracas, där Alans tydliga angrepp mot byråkratiska tendenser fick stort bifall från publiken. Medan många länder skickade officiella delegationer betalade av staten (Nordkorea, Vietnam, Angola, Kuba, m.fl.), så visade vi på ett verkligt internationellt samarbete på gräsrotsnivå.

Det vi ganska snart märkte var att man i Venezuela längtade efter att få diskutera politik med folk från andra länder. Visst var vanligt folk ganska fattiga, men det fanns en hoppfullhet och en stolthet, inte på något chauvinistiskt vis utan för att nytt slags samhälle växer fram. Ett samhälle som man kan känna delaktighet och gemensamhet med, till skillnad från det individualistiska nyliberala samhälle som växte sig starkt decennierna innan Hugo Chavez kom till makten.

En annan sak som var slående var att det fanns en stark insikt hos många venezolaner att de reformer som hittills gjorts inte var tillräckliga, utan att det nu också var dags att lägga hela samhällets makt i folkets händer. Många pratade om socialism och såg Kuba i ett något idealiserat ljus, som ett föredöme. Andra var tydligt otåliga och ville att utvecklingen mot socialism skulle gå snabbare. Oppositionen som blir allt mindre för var dag, märkte jag inget av. Inte ens under andra veckan när festivalen var över. Det som oroar är den byråkratiska delen i Chavez-regeringen och som vanligt börjar den att skapa sig ett inflytande och makt utanför demokratin.

Trots min bristfälliga spanska så fick jag bra kontakt med människorna vi mötte och bodde hos. Våra kamrater hade ordnat boende för alla som stannade kvar efter festivalen. Jag hade blivit varnad för att Caracas kunde vara en farlig plats. Av detta märkte jag ingenting, tvärtom kändes det som att alla var villiga att hjälpa en förvirrad besökare från andra sidan jorden.

Det är på detta vis man ska resa. Det är så långt ifrån charterturism man kan komma.