Socialism på dagordningen i Venezuela

Socialismen är på väg tillbaka! Efter årtionden som dominerats av högerns idéer om privatiseringar, marknadsanpassning och kapitalism har nu vågen vänt. Hela Latinamerika rör sig kraftigt åt vänster, och det land som går i spetsen är Venezuela. Där står ämnet ”socialism” nu bokstavligt talat på dagordningen, till och med i presidentpalatset.

Venezuela hamnade i det internationella strålkastarljuset i den 14 april 2002 då den folkvalde presidenten Hugo Chavez avsattes genom en statskupp. Drygt ett dygn senare var han tillbaka, efter att upp mot sex miljoner venezolaner gått ut i enorma demonstrationer till hans stöd. Skeendet finns förevigat i den fantastiska dokumentärfilmen ”The revolution will not be televised.”

Sen dess har president Chavez och hans anhängare (fattiga och arbetare) gått stärkta ur varje sammandrabbning med högeroppositionen. Efter bakslaget i folkomröstningen har opposionen varit helt demoraliserad. Hugo Chavez fick stöd av cirka 59 procent av de röstande, och vann sen också en stor majoritet av de lokalval som följde.

Enligt en opinionsundersökning som ett oppositions-allierat institut själv genomförde i juni 2005 hade stödet för Chavez regering då stigit till 71,8 procent! Och den bolivariska revolutionen fördjupas och går tydligt i socialistisk riktning.

Arbetarklassen in på arenan

Så sent som för ett par år sen var arbetarklassen inte särskilt framträdande i utvecklingen. Rörelsen var till stora delar spontan och dominerades av människor från de fattigaste bostadsområdena. Dagens Nyheter förklarade detta i en fakta-ruta med att arbetarna var en ”priviligerad elit” som hade gemensamma intressen med kapitalisterna (20 februari 2003). Sanningen var att arbetarna hämmades av att deras fackliga centralorganisation CTV var totalt korrupt. Men när CTV:s ledare Carlos Ortega öppet allierade sig med arbetsgivarna under lock-outen kring årsskiftet 2002- 2003 för att fälla Chavez blev det droppen som fick bägaren att rinna över. Många arbetare tog kontroll över fabriker och oljeföretag och satte igång produktionen mot chefernas vilja. Därefter bildades den nya demokratiska fackliga centralorganisationen UNT. Även UNT brottas med vissa problem, men har ändå förändrat situationen radikalt.

Inom arbetarrörelsen pågår nu en livlig diskussion om, och en kamp för, arbetarkontroll/medbestämmande (cogestion) på företagen. En nationell konferens hölls tidigare i år om detta där flera fackliga representanter klargjorde att vad de ville ha var inte den typ av medbestämmande som finns i tex Tyskland och som innebär att fackliga representanter bara knyts upp och bakbinds. De ville ha verklig kontroll. I några företag har man också lyckats tillkämpa sig det, i strid mot cheferna och statlig administration. De gamla cheferna vill tolka medbestämmande som att arbetarna bara ske ge råd. President Chavez kallar medbestämmandet ett avgörande steg mot ”2000-talets socialism”.

Ett exempel på företag där arbetarna erövrat kontrollen är det statliga aluminiumverket Alcasa. En BBC-reporter besökte Alcasa i augusti. Han skrev:

”Alcides Rivero, som arbetar här som elektriker, säger att medbestämmande betyder att för första gången i företagets 37-åriga historia har arbetsstyrkan kontroll.

’Det är vi, arbetarna, säger han, som beslutar i frågor om produktion och teknologi, och det är vi som väljer våra arbetsledare.’”

Journalisten förklarar hur arbetarna deltar i utformandet av företagets budget och skildrar ett möte av valda representanter från olika arbetslag där man försöker lösa tekniska problem. Det handlar om att förlänga livet på grafitanoderna, de komponenter som separerar det rena aluminiumet. Han fortsätter:

”Enligt den man som styr hela denna process är ett av medbestämmandets syften att bryta ned gränserna mellan intellektuellt och fysiskt arbete; mellan dem som tänker och dem som arbetar.

Carlos Lanz, nyligen utsedd president för Alcasa och själv före detta gerillaledare, säger att resultaten redan syns.

’Demokratisk planering är en så mäktig hävstång att till och med med relativt omodern teknologi har vi lyckats öka produktionen med 11 procent.’”(www.venezuelaanalysis.com 18 augusti)

Socialism eller barbari

Det var på World Social Forum i Porto Alegre som Hugo Chavez första gången offentligt började tala om behovet av socialism. Ganska trevande menade han att vi måste ”återerövra socialismen som tes, som projekt, som stig, men en ny typ av socialism”. Sen dess har frågan om socialism genomsyrat hela samhällsdebatten i Venezuela och Chavez har blivit allt tydligare. I öppningstalet för Världsungdomsfestivalen i augusti i år deklarerade han inför tusentals ungdomar från hela världen: ”Jag har sagt det tidigare. Jag är mer övertygad än någonsin och kommer att behålla denna tro till jag dör, att den enda vägen att krossa kapitalismen är socialism. Det är det enda sättet att rädda planeten och de kommande generationerna”.

Bakgrunden är att trots en rejäl tillväxt i ekonomin och höga oljepriser är arbetslösheten fortfarande hög och fattigdomen utbredd. Elias Eljuri från Venezuelas nationella statistikinstitut (INE) meddelade nyligen att Venezuelas fattigdomsandel förväntas sjunka till 35 procent vid årets slut, att jämföra med 47 procent år 2004. Arbetslösheten har också sjunkit från 14.5 procent i september 2004, till 11.5 procent in september 2005. Men siffrorna är fortfarande höga.

Av de arbeten som skapats är de allra flesta i offentliga ”missiones”. Den privata sektorns bidrag är svagt. Kapitalisterna investerar inte. I ”missiones” är lönerna låga, och stora delar av oljepengarna går till att importera varor från andra länder.

Det finns förväntningar på förbättringar samtidigt som kapitalismen visat sina begränsningar. Inne i statsapparaten och i den bolivariska rörelsen pågår en strid om vägen framåt. Chavez har själv gått ut i sitt TV-program sagt att det finns ministrar som inte är effektiva, och han har uppmanat folk att protestera och organisera demonstrationer när de upptäcker ineffektivitet och sabotage.

Chavez vänder sig också till omvärlden med sitt socialistiska budskap.När han besökte USA i september talade han inför ett möte i södra Bronx med över 2000 deltagare; fackliga företrädare och lokala aktivister. Där sa han att ”vi är övertygade att vägen till helvetet är den kapitalistiska vägen…i Venezuela försöker vi bygga en ny socialism, en socialism för det 21:a århundrandet…en socialistisk demokrati”.

Chavez förklarade att han från början trott att man kunde ha en kapitalism med mänskligt ansikte. Men ”idag efter sju år av revolution, och efter att ha rest runt i världen och ha läst och sett det jag läst och sett, är jag nu övertygad om att på den kapitalistiska vägen är det inte möjligt att rädda världen.”

Gång på gång har Chavez förklarat att det venezolanska folket inte har något otalt med det amerikanska folket, dem ser man som som sina bröder och systrar. Han erbjöd sig även att förse de fattiga bostadsområdena i USA med billigt bränsle så att de de fattiga inte skulle dö av köld under vintern. Detta skulle kunna ordnas genom CITGO, ett dotterbolag i USA till det statliga oljebolaget PDVSA i Venezuela.

I en TV-utsändning via kanalen Democracy Now! uppmanade Chavez det amerikanska folket att, i motsats till Bush-administrationen, spela sin nödvändiga roll och rädda planeten. Alternativen är ”som Rosa Luxemburg sa: socialism eller barbari”.

Den 27-29 oktober ägde ett historiskt möte rum i Caracas, som ytterligare underströk att utvecklingen i Venezuela påverkar omvärlden. Då samlades över 400 delegater från 235 ockuperade fabriker från hela Latinamerika för att dela erfarenheter, diskutera gemensamma problem och dra slutsatser av sin kamp.

President Chavez talade på det stora öppningsmötet inför 3000 arbetaraktivister. Han föreslog att arbetarna skulle bilda ett nätverk för att kunna samarbeta och han deklarerade att ytterligare två företag i Venezuela skulle exproprieras: Sidorca, som tillverkar rör åt oljeindustrin, och Cumanacoa sockerbruk. Beskedet möttes av stående ovationer från de närvarande arbetarna.