Protestera mot USA's intriger: "Hands off Venezuela!"

I över två år har den valde presidenten i Venezuela, Hugo Chavez, varit under konstant attack från landets kapitalägare, borgerliga elit och en stor del av medelklassen. Nu är oppositionen åter på marsch, de beväpnar sig och de har USA-regimen i ryggen. Risken är överhängande att USA förbereder någon form av ingripande. Den internationella arbetarrörelsen måste reagera!

Venezuela idag liknar Chile -73

Situationen i Venezuela har drag som påminner om utvecklingen i Chile före den blodiga militärkuppen 1973. På olika sätt har borgerligheten försökt skapa kaos i landet och fälla regeringen. Arbetarna och de fattiga har gått ut i försvar för den regering de valt och som givit dem hopp om ett bättre liv. Enligt en opinionsundersökning nyligen har Chavez stöd av över 60 procent av väljarna. De satsningar på hälsovård och utbildning som regeringen gjort har stöd av 75-80 procent av väljarna (www.marxist.com).

Också i Venezuela har högerkrafterna försökt ta makten genom en kupp. I april 2002 tog företrädare för arbetsgivarorganisationen och militären över presidentpalatset och förde bort presidenten till okänd ort. De löste upp det folkvalda parlamentet och utsåg sig själva till landets ledare. USA-regimen hade inga invändningar, de tycks tvärtom ha agerat rådgivare. Men i Venezuela gick det snett för kuppmakarna. Det dröjde det bara 48 timmar innan massiva folkliga protester och Chavez-lojala officerare återfört presidenten till makten och kuppmakarna tvingats fly. Allt finns dokumenterat i en prisbelönt film, "The revolution will not be televised", som oppositionen nu försöker stoppa.

I december 2002 - januari 2003 organiserade opposition ett nytt försök att få bort presidenten genom sabotage av landets oljeproduktion. Det beskrevs i media internationellt som en "strejk" mot Chavez regim. I själva verket var det en lock-out, organiserad av privata arbetsgivare, höga chefer och tekniker på oljebolaget PDVSA (ivrigt påhejade av de privata mediebolagen i Venezuela som alla driver rabiata hetskampanjer mot Chavez 24 timmar om dygnet). Många oljearbetare trotsade chefernas "strejk" och började sätta igång oljeproduktionen på egen hand. Utan chefer. Än en gång måste oppositionen kapitulera och avblåsa aktionen. (Socialisten har skrivit om dessa händelser i tidigare nummer).

Fusk vid namninsamling

Nu står striden formellt om oppositionens krav på folkomröstning mot presidenten. Enligt konstitutionen kan en folklig opinion (20 procent av väljarna) kräva folkomröstning för att få till stånd nyval, men då krävs att man lyckas samla in 2,4 miljoner namnunderskrifter bakom kravet. Oppositionen hävdar att man gjort det, men att fusket varit utbrett har bevisats (falska namnteckningar, namnteckningar tillhörande döda människor, tusentals namnteckningar skrivna med samma handstil etc har avslöjats). Dessutom har flera rapporter kommit om att arbetare hotats med avsked om de inte skrivit på listorna. Den här kampanjen handlar lika lite som oppositionens tidigare aktioner om några demokratiska rättigheter. Den handlar om att oppositionen som lidit två svidande nederlag måste ha en fråga att samla sina styrkor kring. Därför vore det helt fel att ge vika för deras hot och fusk. Den kontrollkommitté på fem personer, National Electorial Council, som granskat namnlistorna har utsatts för hårda påtryckningar direkt från USA att ge oppositionen rätt, men dess majoritet står (ännu så länge) fast vid att oppositionen inte nått det uppsatta målet. Men det kommer garanterat inte att lugna ner oppositionen. Eller imperialismen internationellt, för den delen. Nya försök att destabilisera landet planeras.

Oppositionen säger att Chavez styr som en diktator och att han därför måste bort. Att han kommit till makten genom demokratiska val är irrelevant för dem. De kan helt enkelt aldrig acceptera att Chavez inte går i imperialismens ledband. Han är inte någon uttalad socialist, men han anser att landets rikedomar ska komma folket till del. Han lyder inte Bush. Han vägrar privatisera statligt ägda företag. Han har deklarerat att oljeindustrin ska förbli i statlig ägo. Han har genomfört en jordreform som gynnat jordlösa småbönder. Han har ökat de offentliga utgifterna för hälsovård och utbildning. Han har haft fräckheten att bjuda in 5000 kubanska läkare för att hjälpa till med sjukvården, och nära en miljon fattiga har fått chans att lära sig läsa och skriva. Han har öppet förklarat att Venezuela är USA:s koloni. Hela det politiska projektet och reformprogrammet kallas "Den bolivariska revolutionen". Namnet är hämtat från Simon Bolivar, som var den verkliga förgrundsgestalten i Latinamerikas befrielsekamp mot den spanska imperialismen på 1800-talet.

Högerkrafter provocerar

Än värre för högerkrafterna och deras amerikanska finansiärer (se www.venezuelafoia.info) är att deras försök att avsätta Chavez provocerat fram en stark rörelse i Venezuela. Arbetare och fattiga har börjat räta på ryggarna och organisera sig. Chavez bärs upp, och pressas framåt, av en bred folklig rörelse, som har helt andra intressen än oppositionen. Varje gång oppositionen mobiliserat demonstrationer med hundratusentals deltagare har regeringens anhängare gått ut i miljoner på gatorna, till försvar för vad de uppnått. Men då har internationella media stängt av kamerorna.

Oppositionen har besegrats och pressats tillbaka gång på gång. Men så länge de har makt i form av ägande och positioner i statsapparaten, i media, i rättsväsendet och i försvarsmakten kommer de att göra allt för att sabotera ekonomin och framkalla kaos och demoralisering. Ett av de rykten som cirkulerar i Venezuela är att guvernören i den oljerika provinsen Zulia, vid gränsen till Colombia, skulle fundera på att bryta ut provinsen ur Venezuela. Om Chavez i ett sådant läge skulle intervenera militärt skulle utländska styrkor få en ursäkt att gå in och "rädda" Zulia. Andra rykten talar om handelssanktioner mot landet.

All oro, instabilitet och kriser ser oppositionen som en möjlighet att bereda vägen för en ny, framgångsrik, militärkupp. Att de kan räkna med Bush-regimens öppna och dolda stöd är uppenbart. Om utvecklingen går som de vill kommer det att med all sannolikhet bli en minst lika brutal historia som i Chile 1973. Att Chavez själv skulle komma ur ännu en militärkupp med livet i behåll är inte troligt. Tusentals liv står på spel.

Men historien måste inte upprepas. Arbetarna, de fattiga och de regeringstrogna soldaterna i Venezuela är medvetna om hotet och de är på fötter. Senast den 29 februari hölls ett jättemöte i Caracas, där Chavez varnade Bush att om USA intervenerar i Venezuelas politik kommer oljeleveranserna att ställas in omedelbart.

Nu behövs organiserat försvar

För arbetarna, de fattiga och de regeringslojala soldaterna gäller det driva den bolivariska revolutionen vidare. Det gäller bryta sabotörernas makt genom nationalisering av de privata storföretagen och arbetarkontroll i den statliga oljeindustrin. Och det gäller att organisera sig och välja försvarskommittéer. Oppositionen har vapen, och de tänker använda dem. Kring månadsskiftet februari/mars har flera Chavezanhängare och vänsteraktivister blivit fysiskt attackerade. Trots att många reaktionära officerare lämnade försvarsmakten efter kuppförsöket 2002 finns många kvar, och det gör också de traditionellt borgerliga strukturerna. Det som krävs för att hindra att armén används mot folket är att soldater och revolutionära officerare bildar kommittéer och länkar dem till arbetarnas och folkets organisationer. Arbetarområden och arbetsplatser måste försvaras. Särskilt viktigt är att förtroendevalda för fackföreningar och andra delar av arbetarrörelsen skyddas.

I borgerliga media har utvecklingen i Venezuela förtigits och förvrängts. Tystnaden måste brytas. Arbetarrörelsen måste ta ställning för arbetarna och de fattiga i den strid som pågår i Venezuela! Inte ett Chile till!