Media ljuger om Venezuela: Miljoner står bakom Chavez

Är det någon "information" om Venezuela som svensk massmedia förmedlat det senast året så är det detta: Inte en själ stöder president Hugo Chavez.

Men Jorge Martin, skribent för webtidningen In defence of marxism, besökte landet i december och ger i följande intervju en helt annan bild.
- Det som sker i Venezuela är en revolution! säger han.
- Mycket är förvirrat, men en sak är klar - arbetarklassen är för Chavez. Borgarna och imperialisterna är emot.

Kerstin Alfredsson: Hur kan du säga det? På TV framträder fackliga ledare som strejkat mot presidenten sen den 2 december?

Jorge Martin: För det första är det inte en strejk. Det är en arbetsgivarlockout. I Caracas fungerar det mesta. Flygplatsen är öppen. Restaurangerna är öppna. Transporterna fungerar. Basindustrier som stål, aluminium och järn är igång.

I tillverkningsindustrin för bilar och däck till exempel uttalade sig arbetarna mot "strejken", men när de kom till jobbet var dörrarna låsta. I Valencia vill arbetarna på General Motors, Chrysler och Firestone arbeta, men de får inte. De går dit regelbundet, på vissa håll varje dag, på andra industrier en gång i veckan, och förklarar att de vill arbeta. De har med sig advokater för att få ut sin lön.

När ägaren till Polar, ett distributionsföretag för mat, uttalade sig i radio om att företaget höll stängt för att arbetarna strejkade - då ringde arbetarna direkt till radioprogrammet och sa att det var fel.

Det är bara oljeindustrin som är paralyserad, och det är resultatet av direktörernas beslut att sabotera produktionen. De gör det genom att de har kontrollen över datasystemen. De lämnar inte ut lösenord etc. till arbetarna. Direktörerna får ut sina löner i vilket fall, men vanliga arbetare har hotats med att de skulle förlora jobbet om de går till arbetet. Trots det är det många som arbetar. I början av januari var produktionen tillbaka till 50% av det normala.(Det betyder att det är arbetarna själva som kontrollerar arbetet där, och de har börjat resa kravet på arbetarkontroll överallt.)

I april 2002 utlystes en liknande strejk som inledning till kuppförsöket den 11 april. Den gången stödde Fedepetrol (oljearbetarnas fackförbund) strejken. Men nu i december ställde de sig inte bakom en strejk.

Den facklige ledare som uttalar sig på TV i arbetarnas namn för "strejken" är Carlos Ortega. Han är generalsekreterare för CTV, Venezuelas fackliga centralorganisation, men han fick sin post på ett mycket skumt sätt. Hösten 2001 skulle vanliga fackföreningsmedlemmar för första gången få rösta fram CTV-ledningen. Men det som hände var att 45% av röstboxarna "försvann". Och innan räkningen av övriga röster ens var klar så gick 5 av de 7 listor som ställt upp ihop, förklarade sig som segrare och fördelade posterna mellan sig. Den nationella valkommissionen presenterade aldrig något slutresultat. Man har kunnat läsa i tidningarna om detta.

I samma val fick den Bolivariska arbetarfronten (FBT), som stöder den pågående revolutionen, majoritet i 40% av de lokala fackföreningarna. Sen dess har deras stöd ökat, särskilt efter kuppförsöket.

Fackföreningarna har tidigare också drivits mycket byråkratiskt. I många industrier har de fackliga ledarna haft rätt att anställa arbetare. Den rätten har ofta använts till att sälja jobb. Särskilt i oljeindustrin har det varit korrupt. Om arbetare protesterat mot den fackliga ledningen har ledarna bara kunnat prata med företagsledningen - och de besvärliga har fått sparken.

Carlos Ortega var tidigare ordförande i Fedepetrol, men nu kan han alltså inte ens få med sig oljearbetarna i protesterna. Själv är han ett av huvudnamnen i oppositionen mot Chavez. Men att det är något i grunden fel med en koalition mellan fackliga ledare och arbetsgivarna, det kan vem som helst förstå.

KA: Men man har ju också kunnat se massprotester mot Chavez på TV?

JM: Ja, oppositionen samlar mellan 100.000 och 300.000 i demonstrationer. Men vad som inte rapporteras är att den 7 december 2002 samlade en demonstration till stöd för revolutionen, mot "strejken", över en miljon, kanske till och med 2 miljoner människor, i Caracas.

KA: Vad menar du när du säger att det är en revolution?

JM: Chavez valdes på ett radikalt program. Den fjärde republiken (regimen före Chavez) var korrupt. Han ville ha förändringar i det politiska systemet och på den ekonomiska fronten. Och han fick massivt stöd. Cirka 56% röstade på honom och hans Femte republik-rörelse (MVR) i valet 1998. De gamla traditionella partierna rasade ihop. Folk ville ha en fundamental förändring!

De organiserade sig också i bostadsområden, på arbetsplatserna och på landsbygden för att försvara och genomföra förändringarna. Ingen vet hur många så kallade "bolivariska cirklar" som finns, men antalet stiger. För mig är det revolution - massornas aktiva deltagande för att förändra.

Det är klart att när människor som aldrig tidigare varit politiskt aktiva stiger fram så tar de med sig alla möjliga idéer in i rörelsen. Jag mötte en gammal kvinna som var helt övertygad om att Chavez är Simon Bolivars reinkarnation, som gud skickat till jorden för att befria de fattiga och förtryckta. Men man kan känna att människor har vunnit ny styrka och självförtroende ur kampen. De som tidigare varit diskriminerade, kuvade och utestängda har nu en roll att spela. Det här är deras process.

Det bekräftades vid kuppen den 11 april. Jag har sett siffror att det var tre miljoner ute i demonstrationer till försvar för Chavez i Caracas med omnejd, och sex miljoner ute totalt i hela landet. (Antalet invånare är 24-27 miljoner.). Inom två dagar var kuppmakarna på reträtt och Chavez tillbaka vid makten.

KA: Vad har Chavez åstadkommit som president?

JM: I december 2001 beslutades om 49 viktiga lagar. En jordreform antogs som säger att jordområden över 50 acres som inte brukas ska exproprieras och delas ut. Ingenting sägs om redan uppodlad mark. Om oljan beslutades att den ska förbli ett nationellt strategiskt intresse, och alltså inte privatiseras. De två lagarna kan tyckas ganska blygsamma men de räcker för att Chavez ska hamna på total kollisionskurs med borgarklassen och imperialismen.

Systemet för mikro-krediter har utvidgats. Staten har skapat banker där små företag kan få krediter utan ränta.

Ett utbildningsprogram har dragits igång som gör det olagligt att ta betalt för undervisning. Tidigare fanns "frivilliga" avgifter som alla tvangs betala och som hindrade de fattiga från att studera. 3000 nya "bolivariska skolor" har byggts, som serverar eleverna tre mål mat om dagen. Detta för att också de fattigaste ska kunna skicka sina barn till skolan istället för till något arbete.

Sen Chavez kom till makten 1998 har utbildningskostnaderna stigit från 3% till 6% av BNP, och antalet barn som går i skola har ökat med en miljon. Så människor har något att försvara.

KA: Hur förklarar man då protesterna?

JM: Bakom dem ligger bankägarna, privata företagsägare, direktörer i oljebolaget PDVSA och den amerikanska ambassaden. De ser den process som börjat som ett hot mot sina intressen. Venezuela är ett rikt land, men 80% lever i fattigdom. Chavez har själv i sitt veckoprogram på TV "Hallå presidenten" förklarat att fattigdomen beror på att oligarkin lägger beslag på rikedomarna. Oligarkin består av en handfull familjer, kanske tolv familjer totalt, som kontrollerar hela ekonomin. De kontrollerar också nästan all massmedia. TV-nyheterna är oppositionens nyheter och i reklaminslagen kablas oppositionens annonser ut. Oligarkin har lyckats övertyga en stor del av medelklassen att Chavez är en farlig diktator, att de är på väg mot en Castro-kommunism och att de fattiga kommer att stjäla allt de äger. Stämningen är hysterisk inom medelklassen. De organiserar sig och beväpnar sig.

KA: Ligger det något i anklagelserna om diktatur?

JM: Sen presidentvalet 1998 har det genomförts sju val i landet på nationell, regional och lokal nivå, inklusíve folkomröstningar om konstitutionen. Alla dessa val har vunnits av Chavez eller hans Femte republiken-rörelse (MVR).

Den nya konstitutionen är mycket demokratisk. Alla valda politiker kan återkallas/avsättas mitt i valperioden, också presidenten. Genom namninsamlingar kan man få till stånd folkomröstningar som är bindande. Till skillnad från under tidigare regim råder också pressfrihet. Man kan se hur all oppositionspress dagligen argumenterar för en ny kupp.

Här skriver en tidning till exempel under rubriken "En nödvändig kupp": "Vi vill ha val, men Chavez vill inte. Han vill bli utkastad (...) så vi måste hjälpa honom. Och om USA inte förstår det så struntar vi i det. Vi måste tvinga honom." Regeringen har inte ens vidtagit åtgärder mot detta!

KA: Vad tror du kommer att hända nu? Blir det en upprepning av Chile 1973?

JM: Just nu ser det inte så troligt ut. De flesta högre officerare inom armén som är för en kupp har sagt det öppet och därmed gjort sig omöjliga. Många har lämnat sina poster. Banden mellan armén och folket har stärkts. När arbetare i Maracaibu mobiliserade för att skydda ett oljebolag från sabotage möttes de av fientliga poliser, men armén skickade folk för att skydda arbetarna. I Valencia ockuperade arbetarna arbetsgivarnas kontor, och då kom "National Guard" och förklarade för de fackliga ledarna att "Vi är här för att försvara er".

Men oppositionen försöker uppenbart skapa kaos och få militären att "skapa ordning" genom en kupp. De säger det rent ut, och de tänker nu trappa nu upp strejken till banker, skolor och vägran att betala skatt.

Chavez vill nog väl, men han är ingen marxist och även om han är populär så finns det kritik mot honom också. Framför allt mot hans tidigare kompromissvilja mot kuppmakare och sabotörer. Jag tror att de som försvarar revolutionen måste lita till sig själva. De måste samordna sina organisationer, cirklar och kommittéer nationellt. Just nu tycks det inte finnas några band dem emellan. De behöver utveckla ett parti

Dessutom måste revolutionen få ett socialistiskt perspektiv. En fundamental förändring - det betyder att privata banker och företag måste tas över och sättas i arbete för folkets bästa. Om man bara går halva vägen, som hittills, så uppmuntrar man reaktionen att slå tillbaka.

KA: Vad tycker du att aktivister i den svenska arbetarrörelsen ska göra?

JM: Ta reda på hur den verkliga situationen är! Etablera kontakter med arbetare i Venezuela. Starta en kampanj mot USA:s inblandning i landet. Chavez har valts vid sju tillfällen. Folket i Venezuela ska ha rätten att välja sin egen framtid. Sen sa folk i Venezuela så här: Organisera en stark revolutionär rörelse i era egna länder. Vi får styrka från den kamp arbetare för i väst.