Folkomröstningen - ett hårt slag mot kontrarevolutionen

Klockan 04.03 på morgonen den 16 augusti tillkännagav Venezuelas nationella valkommitt� resultatet av folkomröstningen som skulle avgöra om president Hugo Chávez Frias skulle avsättas. Efter att 94,49 procent av valsedlarna från de automatiska röstningsmaskinerna räknats visade det sig att oppositionen misslyckats att samla fler röster än de som ville att Chávez skulle stanna. Det var 58,95 procent ”nej”-röster (nej till att avsätta Chávez) och 41,74 procent ”ja”-röster. Oppositionen gick omedelbart ut med att de vägrade erkänna resultatet. Icke desto mindre står det klart att ”nej” har vunnit med en överväldigande majoritet.

Folkomröstningen har fått massorna på benen. Det var ett exempellöst stort valdeltagande, eftersom alla visste vad som stod på spel. På grund av det fick venezuelaner köa ända upp till tio timmar för att få rösta. Vår korrespondent i Caracas skrev följande sent på kvällen den 15 augusti, som ett smakprov på stämningen på gatorna under röstandet: ”Euforin i folkets ansikten och firandet på gatorna i Caracas fattiga områden kontrasterar mot den arga stämningen i escuálidos områden. I alla områden har det varit långa köer för att rösta men där de i fattiga distrikt fortfarande väntar på att få rösta, har köerna i över- och medelklassernas områden redan försvunnit. I vissa områden har folk väntat sex eller sju timmar på att få rösta.”

Valdeltagandet var omkring 90 procent. Detta står i skarp kontrast mot valdeltagandet i Storbritannien eller USA. Detta är vad som sker när folket känner att de har något att rösta för – och mot. Det är vad som händer när människor känner att politik verkligen spelar roll och att röstande kan ändra på något. Vilken skillnad mot situationen i de ”västliga demokratierna” där folk i de flesta fall inte ens bryr sig om att rösta eftersom de känner att vem som än väljs kommer det inte att göra någon verklig skillnad för deras liv. Ändå inbillar sig Bush och Blair att de har rätten att undervisa Venezuelas folk om demokrati!

Den enastående segern i folkomröstningen den 15 augusti är den åttonde valsegern vunnen av Chávez och den bolivariska rörelsen under de senaste sex åren. Ändå envisas oppositionen alltjämt med att beskriva honom som en ”diktator”. Detta står i direkt motsats till fakta. Vad man än tycker om Hugo Chávez så är han ingen diktator. Efter nästan sex år vid makten har president Chávez inte bara behållit sitt folkliga stöd, han har utökat det. Han vann valet 1998 med 56 procent av rösterna och återvaldes år 2000 med 59 procent av rösterna. Nu är hans stöd närmare 60 procent.

Det råder ingen tvekan om att folkomröstningen är ett tungt slag mot kontrarevolutionärerna, av vilka en del var uppenbart motvilliga att acceptera resultatet. Det rapporterades att intensiva överläggningar ägde rum mellan Carter Centre och Organization of American States (OAS) och oppositionskoalitionen för att övertyga de sistnämnda att acceptera Chávez´s seger.

Kontrarevolutionärerna hoppades att kunna använda folkomröstningen för att frammana nya sammandrabbningar och oroligheter. Deras ständiga hopp är att orsaka tillräckligt kaos för att provocera fram en kupp. Detta hade blivit fallet i synnerhet om resultatet hade varit jämnt.

Mer än 400 internationella observatörer, inklusive en liten grupp från OAS, kom till Venezuela för att ”observera” folkomröstningsprocessen. Detta var verkligen en exempellöst hög nivå av utländsk inblandning i Venezuelas interna angelägenheter. Denna folkomröstning var den mest övervakade valprocessen i den västra hemisfären. Någon sådan övervakning förekom definitivt inte i det senaste amerikanska presidentvalet, som var riggat för att ge George W. Bush kontrollen över Vita Huset.

Hyckleri är faktiskt väldigt efterfrågat i Venezuela just nu. Kontrarevolutionen har inte råd att visa sig själv öppet som den verkligen är, utan måste förklä sig som ”sann demokrati” även om dess verkliga mål är att göra Venezuela till en diktatur. Många kontrarevolutionära organisationer har dykt upp och påstått sig vara organisationer för mänskliga rättigheter och liknande. För att lura allmänheten måste saker förvandlas till sin motsats: ett valnederlag måste presenteras som en seger och en seger som ett nederlag, diktatur måste framställas som demokrati och demokrati som diktatur, och så vidare.

Men både Carter Centre och OAS förstod att det var meningslöst och kontraproduktivt att försöka förneka folkomröstningens resultat. Men det var bara ett taktiskt beslut. De insåg att en kupp inte kunde komma i fråga för tillfället, eftersom styrkeförhållandet mellan klasserna inte var gynnsamt.

Imperialisterna förstår att tiden inte är mogen för en ny kupp, som skulle leda till inbördeskrig – ett inbördeskrig de helt säkert skulle förlora. Därför har de beslutat att använda en annan taktik. Efter att ha misslyckats att nå sitt mål genom att attackera, kommer de att gå över till belägringskrigföring. Kampen är inte avslutad – den har bara gått vidare till ett annat plan. Kontrarevolutionärerna och deras imperialistiska allierade kommer att vänta tills styrkeförhållandet mellan klasserna är mer gynnsamt. De kommer att göra nya drag. Men för tillfället måste de slå till taktisk reträtt och slicka sina sår.

Betyder detta att allt är löst och oppositionen slutgiltigt besegrad? Ingalunda. Vad folkomröstningskampanjen har visat är att det venezuelanska samhället är extremt polariserat mellan höger och vänster. Denna polarisering kommer inte att försvinna efter folkomröstningen, den kommer att öka stadigt. I den meningen har folkomröstningen inte löst någonting. Kontrarevolutionärerna kommer att omgruppera sina styrkor och förbereda sig för en ny offensiv så snart förhållandena är mer gynnsamma. På det internationella planet kommer de inte att upphöra med sin högljudda kampanj mot den venezuelanska revolutionen, eller släppa sina anklagelser att Chávez har auktoritära tendenser.

De kommer att fortsätta att obstruera revolutionens framsteg, genom att försöka skapa ekonomiskt och socialt kaos. De kommer aldrig att bli nöjda förrän Chávez har störtats och den bolivariska revolutionens landvinningar har eliminerats fullständigt.

Chávez-regeringens senaste seger försätter den borgerliga oppositionen i en svår position. Det är fjärde gången ett fritt val har gett Chávez en klar majoritet. Den venezuelanska borgarklassen blir allt mer desperat. Klasskampen intensifieras hela tiden. Arbetarna och bönderna, uppmuntrade av resultatet i folkomröstningen, kommer att kräva mer reformer och en fördjupning av den revolutionära processen. Borgarklassen och imperialisterna kommer att kräva ett stopp och en tillbakagång. Regeringen kommer att finna sig klämd mellan två kvarnstenar.

De ledare i den bolivariska rörelsen som menade att genomförandet av folkomröstningen skulle tysta revolutionens fiender har visat sig ha fel. De interna och externa fienderna till den venezuelanska revolutionen kan inte blidkas av val, folkomröstningar och förhandlingar. De kommer bara att vara nöjda när revolutionen är besegrad. Att inte se och erkänna detta är höjden av oansvarighet. När massorna vid tidigare tillfällen besegrade kontrarevolutionen gavs det gyllene tillfällen att genomföra revolutionen hela vägen och göra slut på oligarkins makt en gång för alla. Men vid varje tillfälle har möjligheten kastats bort. Ledarna lät sig förföras av de röster som argumenterade för ”försiktighet” och ”förhandling”. Det oundvikliga resultatet blev en ny offensiv från kontrarevolutionen.

Det är dags att lära sig läxan! Man kan inte göra en halv revolution. Så länge oligarkin fortsätter att hålla sitt grepp om viktiga delar av ekonomin kommer den också fortsätta agera som en trojansk häst åt USA-imperialismen och att sabotera och underminera den bolivariska revolutionen. Det är dags att vi ställer oss den avgörande frågan: kan vi tillåta en handfull rika parasiters intressen att avgöra miljoner människors öden? Eller kommer vi att sätta punkt för den här situationen en gång för alla genom att expropriera kontrarevolutionärernas egendom och ta den socialistiska demokratins väg?

Den 15 augusti kommer att hamna i den revolutionära historiens historieböcker som en stor seger för det arbetande folket – på ett villkor: att vi inte kastar bort det, att vi inte ger initiativet tillbaka till våra fiender, utan slår till mot dem som vill förstöra basen för det arbetande folkets makt. Det är det enda sättet att bygga vidare på vår seger och transformera den till en avgörande revolutionär omdaning av samhället.