Chavez nationaliserar Venepal under arbetarkontroll

“Vi vill befria oss från kapitalismen”

På morgonen den 19 januari skrev Chavez under dekret 3438 som exproprierar Venepal. Närvarande i presidentpalatsets Ayacucho-rum i Caracas var Venepalarbetare och fackföreningsledare. Från och med nu kommer företaget att styras i samarbete mellan arbetarna och staten.

Detta är en mycket viktig seger för arbetarna på Venepal, men det är framför allt ett stort steg framåt för den bolivariska revolutionen.

Venepal är en av de största tillverkarna av papper och kartong i Venezuela. Fabriken ligger i Morón i industristaten Carabobo. En period var 1600 arbetare anställda vid fabriken som stod för 40% av landets produktion. Det var en av Latinamerikas viktigaste fabriker i branschen. Men företagsledningen lät papperbruket långsamt förlora marknadsandelar och intäkter. Under den kortvariga militärkuppen 2002 deltog några av företagets största aktieägare vid den ceremoni där den nye, illegale ”presidenten” Pedro Carmona skulle svära presidenteden. Under arbetsgivarnas lockout mot Chavez regering i december 2002 och januari 2003 motarbetade Venepal-arbetarna arbetsgivarnas försök att paralysera fabriken.

I juli 2003 förklarade ägarna företaget bankrutt. Arbetarnas svar blev att ockupera fabriken och börja driva produktionen under arbetarkontroll. Rowan Jimenez, en fackföreningsaktiv och medlem i aktionskommitt�n, förklarade i en intervju för tidningen El Topo Obrero (systertidning till Socialisten) hur under ockupationen ”arbetarna organiserade produktionen, överträffade tidigare produktionsrekord och minskade svinnet till en tidigare aldrig nådd nivå” ( 16 september 2004). Efter 77 dagars kamp uppnåddes en instabil vapenvila, men den varade inte länge. Den sjunde september i fjol lade företaget ned verksamheten och arbetarna tog upp kampen på nytt.

Redan i kampens inledning ställde sig arbetarna bakom kravet på nationalisering under arbetarkontroll, ett förslag som fördes fram av kamraterna i den Revolutionära Marxistiska Strömningen (El Topo Obero). Flera demonstrationer ägde rum i Moron och Caracas och solidaritetsaktioner organiserades av arbetare i andra fabriker, främst de som tillhörde Carabobo-regionen av UNT (den nya fackföreningsfederationen).

Efter månader av kamp, när en delegation av arbetare från Venepal rest till Caracas för att kräva en lösning, förklarade slutligen Nationalförsamlingen den 13 januari att företaget och dess anläggningar var av ”offentlig nytta och samhällsintresse” (public usefulness and social interest). Detta var det preludium som ledde till att Chavez skrev under dekret nummer 3438. Det är resultatet av arbetarnas kamp och uthållighet i Venepal och av att de medvetet gått ut och sökt stöd för sin kamp i samhället omkring.

I sitt tal vid den ceremoni då dekretet skulle undetecknas sa Chavez i närvaro av många arbetare från Venepal och fackliga ledare från UNT, ”här skapar vi en ny modell, och det är därför de är arga i Washington… vår utvecklingsmodell kräver en förändring av produktionsapparaten. Arbetarklassen måste vara enad, lära sig och delta.”

Innan Chavez fick ordet gick den äldste arbetaren från Venepal upp på scenen och beskrev den fyra månader långa kampen och de uppoffringar de hade fått göra. Edgar Peña, generalsekreterare för Venepal-arbetarnas fackförening, förklarade hur arbetarna själva hade gjort ett utkast till en plan som visade att företaget skulle kunna vara lönsamt, och hur detta hade banat väg för exproprieringen. Peña begärde också att Nationalgardet skulle skydda anläggningarna eftersom det fortfarande finns personer som är benägna att begå sabotage. Han förklarade att när produktionen återupptas inom några veckor ska de första produkterna gå till regeringens sociala program (Misiones), ”till nytta för arbetarklassen”.

Chavez slog i sitt tal fast att kapitalismen är en modell som grundas på slaveri, ”vilket förklarar varför de i Washington är arga, eftersom vi vill befria oss från kapitalismen, på samma sätt som de var arga på Libertador Simon Bolivars ideer”. Han hänvisade till Condoleeza Rice´s senaste kritik mot Venezuela, och sa att det på markanden finns bra botemedel mot magsår ”för dem som kan behöva det”. Han tillade att en del kanske är irriterade över vad som händer i Venezuela, men ”de kommer att fortsätta att vara irriterade över den revolutionära processen för ingen kommer att föra oss bort från den”.

Chavez förklarade att ”arbetarnas roll i den här modellen är helt grundläggande, och det är skillnaden mellan den här modellen och den kapitalistiska modellen”. Han betonade att det är ”nödvändigt att förändra produktionsförhållandena ." "Kapitalismen vill förinta arbetarna… här håller vi på att genomföra en process för att befria arbetarna och därför är de irriterade i Washington ”.

Chavez parafraserade Lenin när han sa ”nyliberal kapitalism är det kapitalistiska vansinnets högsta stadium”.

”I Venezuela för vi ett krig, men vi invaderar inte andra länder eller kränker deras suveränitet… vårt krig riktar sig mot misär och fattigdom ”.

Han förklarade att syftet med statens tillvaratagande av fabriker är att ändra de förhållanden av utsugning som arbetarklassen fått underkasta sig i den kapitalistiska modellen och att förbättra landets industriella kapacitet. Han tillade att dessa nya företag inte ska ses genom statskapitalistiska glasögon utan snarare som ett samstyre (co-management). ”Vi får inte frukta arbetarna eftersom de är företagens själ."

Chavez deklarerade också "tillvaratagandet" (the recovery) av en fabrik för bearbetning av majs och alla basindustrierna i Guyana (detta betyder bland annat det enorma stålverket SIDOR).

Fast han sa att ”dagens expropering av Venepal är en exceptionell åtgärd … vi kommer inte att ta någons mark, om det är din så är det din”, så sa han också klart   ”att vi kommer att ta över varje fabrik som stängts eller övergivits, vi ska ta över dem”. Allihop.”

“Jag bjuder in arbetarnas ledare att följa den här vägen”, sa han. Det är en tydlig signal till de arbetare som också varit indragna i kamp i ockuperade fabriker under juli-augusti 2003. Till exempel CNV, Fenix, Industrial de Perfumes, CODIMA och många andra. Arbetare i dessa fabriker har redan börjat att mobilisera på nytt.

Detta är utan tvivel ett stort steg i rätt riktning. Men man måste gå vidare till andra sektorer av ekonomin, som ligger under storbolagens och imperialismens kontroll. Det skulle inkludera bankväsendet (som till stor del kontrolleras av två spanska multinationella företag) telekom-industrin (amerikanska multinationella företag) livsmedelsdistribution (ägd av venezuelanska företag vars ägare deltog i kuppen 2002) och många andra sektorer. Det måste göras, som i fallet Venepal, under arbetarkontroll. På så sätt skulle hela ekonomin kunna planeras till fördel för majoriteten av det arbetande folket. Det skulle vara det enda sättet att garantera en slutgiltig seger för revolutionen. Arbetarkontroll eller arbetarstyre kan inte, om det är isolerat till ett enda företag, i längden lösa problemen.

Genom sina erfarenheter har den Bolivariska revolutionen stött emot kapitalismens mur. Nu måste revolutionen bryta ned den och röra sig mot en demokratiskt planerad socialistisk ekonomi för att kunna vinna kriget mot fattigdomen och eländet.