USA-hökar sponsrar oppositionen

Den revolutionära processen i Venezuela har inte varit enkel. Längs hela vägen har en liten men mycket högljudd opposition försökt att vända folket emot president Chavez och hans regering. Denna opposition har hela tiden haft ett tydligt politiskt stöd från USA:s regering. Detta visade sig kanske tydligast när Vita Huset raskt uttalade sitt stöd för Pedro Carmona som ledde den kortvariga statskuppen mot Chavez 2002.

Vad som år inte varit allmän kännedom är att USA också ekonomiskt och med sin erfarenhet från andra latinamerikanska länder har gjort allt de kan för att först skapa oppositionen och sedan hjälpa den med kampanjen för att avsätta Venezuelas demokratiskt valde president och hans regering. Eva Golinger, jurist och uppvuxen i USA med venezolanska rötter, har med hjälp av den amerikanska Freedom of Information Act (ung. lagen om fri information) lyckats få ut dokument från amerikanska myndigheter, hela eller delvis censurerade som bevisar att USA investerat mer än 20 miljoner dollar (cirka 150 miljoner kronor) i den venezolanska oppositionen under några få år. Golinger har sammanställt uppgifterna i en bok, ”The Chavez Code”, som verkligen kan rekommenderas för den som vill veta mer.

De metoder USA använt i Venezuela har utvecklats och använts i Chile (1960- och 70-talen), Nicaragua (1980-talet) och Haiti (1990-talet). I Chile försökte USA förhindra att socialisten Salvador Allende valdes till president genom att skicka hundratusentals dollar till fackföreningar, företagssammanslutningar och andra organisationer som tillsammans var tänkta att utgöra en opposition stark nog att få folket på andra tankar. När det misslyckades försökte man, och lyckades, att avsätta Allende genom en militärkupp. Samma mönster har utgjort mall för den amerikanska inblandningen i Venezuela. När den amerikanska inblandningen i Chile blev känd införde den amerikanska kongressen en hel del restriktioner för CIA. När Iran-Contras-skandalen briserade blev det än mer problematiskt för CIA att agera som tidigare. Men den amerikanska imperialismen hittade andra, på papperet, mer respektabla vägar.

I slutet av 1970-talet bildades American Political Foundation (APF). Den var en sammanslutning av arbetarledare, företagsledare, politiker och akademiker med det uttalade målet att hitta nya medel att uppfylla USA:s utrikespolitiska mål. Man kom fram till att en institution finansierad av kongressen med uppgiften att ge ekonomiskt och politiskt stöd till organisationer som arbetade i linje med amerikanska intressen var rätt väg att gå. Institutionen skulle fokusera på att ”främja demokrati”. På så vis skulle institutionen bygga en ”demokratisk infrastruktur” som skulle göra det möjligt för media, fackföreningar och politiska partier att fungera i enlighet med USAs intressen.

Kongressen gillade förslaget och således bildade man 1983 National Endowment for Democracy (NED). I rekommendationen ingick att det skulle finnas en grupp organisationer som kärnförmånstagare, vilka i sin tur skulle vidarebefordra slantarna till lämpliga grupper, organisationer och partier. I kärntruppen ingick flera organisationer som kopplades samman av en styrelse med inflytande i NED.

NED framställs som ett mer eller mindre självständigt organ. Samtidigt speglas dess mål av ledningen. Idel konservativa hökar. Carl Gershman som leder NED sedan 1984 är välkänd nykonservativ och har arbetat tillsammans med kända personer som exempelvis Paul Wolfowitz. Kopplingarna till den amerikanska regimen och dess underättelsetjänst är många. 

1998 valdes Hugo Chavez till Venezuelas president med drygt 56% av rösterna.Före valet bjöd en journalist in Chavez till Miami för en intervju. Men USA nekade honom visum med hänvisning till ”tidigare terroristverksamhet”, syftande på ett uppror Chavez lett 1992 mot den dåvarande presidenten (som senare dömdes för korruption). USA:s ambassad gjorde också ett offentligt uttalande, vilket i sig visade på deras missnöje med Chavez kandidatur.

När Chavez sedan valts till president gav den amerikanska ambassaden honom ett visum, som dessutom levererades hem till dörren.

Den 27 januari 1999 skulle Chavez sammanträffa med USA:s president Bill Clinton. Detta skulle ske i samband med att Chavez gjorde en internationell turné till en mängd länder, däribland Kuba. När Chavez befann sig i Spanien fick han ett telefonsamtal från amerikanska UD. En tjänsteman uppmanade honom att inställa besöket i Kuba. Det antyddes även att mötet med Clinton kanske skulle ställas in annars. Detta var det tillfälle då Chavez började bekänna färg. Han ansåg att Venezuela bestämmer själv, och följaktligen åkte han till Kuba och träffade Fidel Castro. Därefter åkte han till Washington där han fick träffa Clinton, men inte officiellt utan mer ”bakvägen”.

Här börjar de dåliga relationerna - på regeringsnivå - mellan Venezuela och USA.

Ett år gick och inga större konflikter framträdde. Men nödvändigheten utrycker sig ibland genom tillfälligheter. I Venezuelas fall var tillfälligheten ett enormt monsunregn i delstaten Vargas. Många människor blev hemlösa och stora insatser behövdes, det var Venezuelas största naturkatastrof i modern tid. USA tog tillfället och körde in med flera stora krigsfartyg på venezolanskt vatten och erbjöd sin hjälp till regeringen. Chavez ville inte ge USA möjligheten att landsätta trupper i Venezuela på obestämd tid och tackade därför nej. USA hade gjort ett diplomatiskt övertramp av enorma proportioner.

Resten av Clintons tid som på presidentposten var i huvudsak lugn. När George W. Bush tillträdde samma uppdrag 2001, försämrades relationerna drastiskt.

Chavez hade fräckheten att motsätta sig FTAA (Free Trade of the Americas Agreement) och inte nog med det. Han argumenterade för att de sydamerikanska länderna skulle skapa ett eget handelsblock som skulle kunna balansera USA. I september 2001 (före den 11) tillkännagav Venezuela att man inte skulle förnya sitt femtio år gamla avtal om militärt samarbete med USA. Amerikansk militär beordrades också att lämna sina lokaler i det venezolanska militärhögkvarteret. Det tog USA tre år att utrymma lokalerna. Men USA:s inflytande över Venezuelas militärmakt var inte utraderat. Många höga officerare, med nyckelpositioner, hade utbildats av amerikanska instruktörer, bland annat vid den (ö)kända School of the Americas. I många år hade USA odlat banden till officerare på alla nivåer i Venezuela.

Den 29 oktober 2001 gick Chavez ut och fördömde USA:s bombningar i Afghanistan och menade att man inte kan bekämpa terror med terror. USA kallade hem sin ambassadör i Venezuela och skickade tillbaka henne med ett meddelande att läsa för Chavez. Meddelandet bad honom att ändra sin ståndpunkt om kriget mot terrorismen. Detta gjorde han inte. Samma år fyrdubblades NED:s budget och oppositionen började växa häftigt. 

Via diverse andra amerikanska institut och organisationer länkade till USA:s statsapparat började NED att pumpa in pengar i ”politisk utbildning”. De flesta av de människor som undertecknade det dokument som erkände kuppledaren Pedro Carmona som president 2002 kom från organisationer som fått ekonomiskt stöd från USA. NED gav inga pengar till någon organisation som var antingen för Chavez eller neutral (i den mån sådana organisationer funnits). Att här gå in i alla detaljer har vi inte utrymme för. Men läsaren kan själv kontrollera uppgifterna genom att exempelvis läsa boken The Chavez Code eller gå in på www.venezuelafoia.info.

Oppositionen växte med de amerikanska pengarna och byggde sig en viss bas. Så kom då kuppen i april 2002. Genast uttalade sig olika amerikanska potentater positivt om händelsen och försökte framställa militärkuppen som det venezolanska folkets kamp för demokrati. Men de bet sig nog i tungan när det venezolanska folket reste sig på riktigt och återinsatte Chavez.

Efter den misslyckade kuppen började USA pumpa in än mer pengar i oppositionen. Så småningom lyckades man också organisera den berömda oljestrejken (egentligen en lockout) i samarbete med AD (det socialdemokratiska partiet), CTV (det gamla korrupta facket), arbetsgivarorganisationen m.fl. Dessa organisationer som alla erhållit amerikanska pengar lydde gärna amerikanska order. Arbetsplatserna stängdes ner och låstes, den amerikanska konsultfirma som ansvarade för datorerna inom det statliga oljebolaget PDVSA, ändrade alla koder så att arbetarna inte kunde göra sitt jobb. Den 64 dagar långa lockouten uppskattas ha kostat Venezuela flera miljarder dollar. Men det venezolanska folket stod emot.

Så kom oppositionen på att de kunde driva krav på folkomröstning om att avsätta Chavez. I första vändan påstod de att de fått ihop 27 miljoner underskrifter (Venezuela har 24,5 miljoner invånare). Men de hade inte läst lagen ordentligt. Lagen sa att man efter halva perioden kan ha en omröstning. Chavez hade då inte haft halva sin period.

Men oppositionen gav inte upp. När halva perioden gått började de samla namn. Och som de samlade. På många arbetsplatser tvingades arbetarna visa upp lappar de fick som bevis på att de skrivit på för att undvika att få sparken. Tusentals namn var skrivna med samma handstil och en del av undertecknarna var till och med döda. Men valmyndigheten gav oppositionen en chans till.

Chavez vann omröstningen trots massmedias hatkampanj och amerikanska dollar. Han vann med folkets stöd. Frågan är när USA och oppositionen gör sitt nästa försök och hur det kommer att gestalta sig.