Venezuelas arbetare och fattiga mobiliserade - Kuppförsöket slogs tillbaka

Det sker mystiska saker i Venezuela. Först får vi läsa i tidningarna att en militärkupp hade störtat presidenten Hugo Chavez. Tidningarna påstod att alla var emot honom eftersom han höll på att störta landet i fördärvet.

Medelklassen, fackföreningar och arbetsgivarna hade gått ut i en gemensam strejk och demonstration för att stoppa Chavez diktatoriska fasoner. Kuppen möttes med en axelryckning, ungefär "som man bäddar får man ligga". Att Chavez hade valts 1998 med en överväldigande majoritet i val vars legitimitet ingen ifrågasatte var ingenting som ledarskribenterna och proffstyckarna i TV-sofforna brydde sig så mycket om. Uppenbarligen är den formella demokratin lite av en slit-och-släng-vara för dem.

Men hur som helst, plötsligt är Chavez tillbaka vid makten! Kuppen hade misslyckats på grund av ett folkligt uppror. Detta orsakade uppenbarligen problem för media, de kunde inte erkänna att Chavez hade stöd. En del hävdade då att kuppen kollapsade för att andra latinamerikanska länders regeringar inte hade stött den. Andra hävdade att kuppen bara hade varit tänkt som en 48-timmars kupp som en varning till Chavez och några lyckades till och med hävda att Chavez hade iscensatt kuppen för att stärka sin egen position. Vad är då den verkliga förklaringen till händelserna i Venezuela?

I Venezuela lever 80% under fattigdomsgränsen trots att Venezuela är världens fjärde största exportör av olja. Klassklyftorna är enorma och utländska företag suger blodet ur landet. Till exempel betalar amerikanska och franska oljebolag i Venezuela enbart en procent av sina inkomster till den venezolanska staten. Efter åratal av nyliberal katastrof hade Chavez, i likhet med vad Castro och många andra tredje världens ledare gjorde under 70-talet, börjat röra sig i riktning mot den gamla sovjetiska stalinistiska modellen.

Samtidigt som han koncentrerade allt mer makt i sina egna händer, föreslog Chavez omfattande jordreformer och höjde skatterna. Han försökte utöka den statliga kontrollen över den livsviktiga oljeindustrin, kallade till massdemonstrationer mot borgar- och jordägarklassens protester och hade täta kontakter med Fidel Castro. Men han velade. Han fullföljde aldrig angreppen på borgarklassen och imperialismen. Så han lyckades reta upp dem utan att krossa dem.

Samtidigt kunde han inte tillfredställa den fattiga majoritetens behov och hans auktoritära metoder bidrog till att demoralisera dem som stödde honom. Borgarklassen och USA-imperialismen (vilken enligt de senaste rapporterna var direkt inblandad i kuppen), förblindades av sin egen propaganda. De misstolkade folkets besvikelse och trodde att de kunde avsätta Chavez och riva upp alla hans reformförsök. Men då reagerade folket.

Som en stormvind svepte protesterna genom landet. Det är en sak att bli besviken på Chavez för att han inte gick tillräckligt långt i en riktning, det är en helt annan att tillåta saker att gå i motsatt riktning. Nu öppnas möjligheten för en "argentinsk" utveckling där arbetare, arbetslösa och lantarbetare stärkta av sin förmåga att stoppa kuppen förstår att de kan faktiskt ta kontroll över sitt eget öde och börjar organisera egna maktorgan. Detta skulle kunna bana vägen för verklig socialism i Venezuela. Vilken roll Chavez skulle kunna spela i en sådan process återstår att se, men rollen som stalinistisk diktator lär han knappast kunna få.

Hur det än går i Venezuela kommer medias omedvetna komedi att fortsätta. Några dagar efter att Chavez hade återfått makten vände media blickarna mot Italien och den kommande generalstrejken. TV4:s Italienkorrespondent satt då i morgonnyheterna och hävdade med bestämdhet att alla i Italien var emot artikel 18 i arbetsrättslagstiftningen.

Dagen efter strejkade 13 miljoner (fler än antalet medlemmar i fackföreningarna) och miljontals demonstrerade på gatorna för att artikel 18 skulle vara kvar.